Kärlek, rullis och lycka.

Mindre tänka och känna, mer autopilot.

Precis så är det. Jag har behövt lära mig att inte alls tänka på detta med min kropp och vad som händer med den eller vad den väger.

Det har hjälpt. För om man bara tänker sjukt blir man sjukare.

Jag vill inte att det här ska få mer av min sorg även om det säkert kommer att förändras i perioder.

Visst får man i detta även vara ledsen, förbannad och rädd men att lägga fokus på annat nu har varit nödvändigt för oss alla.

Eftersom ni är många som hör av er då och då via mail och sociala medier och undrar över olika saker och hur jag mår kommer här en uppdatering:

Jag är kär, lycklig och envis som bara den!

Maken och jag har firat vår bröllopsdag och åkte till The Winery Hotel och hade det oförskämt bra.

Maken och jag har firat vår bröllopsdag och smet hemifrån. Det var välbehövligt!
Maken och jag har firat vår bröllopsdag och smet hemifrån. Det var välbehövligt!

 

Att avnjuta gott vin tillsammans med sin älskade är verkligen livets guldkant. Men att få sova en hel natt och äta frukost i lugn och ro är som att vinna högsta vinsten på lotto.
Att avnjuta gott vin tillsammans med sin älskade är verkligen livets guldkant. Men att få sova en hel natt och äta frukost i lugn och ro är som att vinna högsta vinsten på lotto.

 

Vacker miljö och god mat.
Vacker miljö och god mat.

Vi saknar alltid barnen när vi är borta från dem men det är välbehövligt ibland.

Port a cathen, dvs. den venporten som jag fick näringdroppet via är bortopererad.

Ärret efter borttagningen ser ut så här en vecka efter:

IMG_5923

 

Min vikt står stadigt på nu 52 kg. Glädje! Jag tycker dock inte att 52 kg på mina 170 cm är en vikt jag vill ligga på utan har som mål att väga så många kilon som jag mår bra av men nu anses jag i alla fall bara ha en ”svag undervikt”.

Jag har lämnat muskelbiopsi som vi hoppas att få svar på inom kort.

Jag utreds via neurologen på Karolinska i Solna.

Just nu vill jag inte fundera på denna utredning alls. Men det gör jag ju givetvis ändå ibland. Antingen får vi ett svar på varför jag har en oerhört hög ämnesomsättning eller så får vi det inte.

De vill utesluta en mitokondriell sjukdom. Det är för komplicerat för att jag ska skriva om det här men det går att googla som det mesta.

Vi mår alla bra och det är oerhört skönt att ha passerat den akuta fasen vi befann oss i mellan december och början av februari.

45,7 kg. Har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv.
45,7 kg. Har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv.

Nu har jag  fått möjligheten att ha en rullstol de tillfällen jag inte har muskelstyrkan. Det har verkligen tärt på mig att varit tvungen att stanna hemma när min familj gett sig ut på saker. Barnen har reagerat på att en mamma som tidigare var väldigt aktiv och med i lekar ute plötsligt aldrig är med.

Vi har alltid varit en aktiv familj som åkt i väg till lekparker, bondgårdar och naturområden och när det plötsligt förändras inser man att det är dags att ta den hjälp som går att få.

Att jag på grund av detta började känna mig deprimerad var en stor varningsklocka och det är då jag är tacksam för att jag har bra läkare och arbetsterapeut som såg till att lösa problemet.

Rullstolen är inget jag kommer att använda mig av dagligdags. Den finns som back-up när vi åker iväg och är inget (så vitt vi vet nu) som jag ska ha för resten av livet. Helgen då vi var på Parken Zoo var första gången vi använde den och det var en sådan frihetskänsla att ha den för jag kunde vara med min familj.

Jag förstår att det kommer spekuleras kring detta men låt så vara då. En rullstol är inget man sätter sig i om inte behovet finns och jag bearbetade denna möjlighet ett bra tag innan jag tackade ja.

Det finns så mycket att vara tacksam om glad över i livet och jag ska inte låta min kropp sätta stopp för något.

Ett utav mina glädjeämnen.
Ett utav mina glädjeämnen.

 

Sonen har fått sin första gradering i judon och är anmäld till sitt första träningsläger och vi har fått besked om att han får komma tillbaka till sin tidigare skola då bytet vi gjorde inte alls blev som utlovat.

Min älskade mormor har dött och det är en stor sorg. Vi kommer snart att ha begravning för henne. Även om en människa är sjuk och gammal är det en förlust.

Livet löper på som det gör. En dag i taget och med mycket fokus på det som är bra. Lycka och sorg i en salig blandning.

 

Ett mellanmål till?

I samarbete med Valio

När jag och maken gjorde två boenden till ett blev vi inom kort sex personer i hushållet.  Förstår ni hur det såg ut i vår kyl och frys?

Varje vecka konsumerades 11 liter mjölk, en hel ost, 4 limpor och frukt och grönsaker i mängder och givetvis allt annat på det. Jag minns själv när jag var tonåring och tränade. Man var ju ständigt hungrig och det där med att ta ett mellanmål räckte inte, snarare fyra per dygn.

Trots att de två äldsta nu sällan bor hemma är vårt matkonto det som fortfarande är den största posten i vår ekonomi och med all rätt men vi är också medvetna om vad vi handlar.

Det finns vissa saker vi inte vill tumma på när det gäller kvalité och då får det kosta lite mer.

Jag gillar saker som förenklar vår vardag oavsett vad det gäller.

Förpackningar som är enkla att öppna och återförsluta är något jag lägger stor vikt vid.

Mina barn tycker om att vara med och laga mat och att fixa sin egen frukost eller mellanmål och då är det bra om det är just lite enklare också om man har det lite svårt med motoriken. Att hålla i en osthyvel och få till bra skivor från en kladdig skidbacke i ost är inte helt enkelt.

Vi har nu provat tre nyheter från Valio som heter Tunna skivor. De finns i tre populära smaker: Gouda, gräddost och Port Salut.

Gott och enkelt och naturligt laktosfritt.
Gott och enkelt och naturligt laktosfritt.

Vi har börjat köpa färdigskivad ost mer ofta då vi annars slänger den där tråkiga skidbacken som också ibland hinner mögla då andra pålägg tar plats på smörgåsen. Jag vet att många river den där sista biten av osten och använder den i matlagning men detta är också en fråga om tid och planering som ska passa varje familj.

Osten från Valio är god och naturligt fri från laktos. Kostar ca 23,90 kr för 400 gram.

Visste ni att vi svenskar äter närmare 20 kg ost per person och år?

Givetvis återvinner man plastförpackningen så den inte hamnar på sopberget!

En trevlig och god nyhet som i alla fall förenklar vår vardag.

En dag som höll ihop-Premiär på Parken Zoo.

De här dagarna som håller ihop är inte många just nu men de kommer och går. Ja, för lillan alltså. Det är inte helt enkelt att vara tre år. Ganska ofta önskar jag att jag kunde bära hennes frustration och vilja över saker hon inte riktigt förstår eller kan än.

Jag hade helt glömt bort detta att det går i faser. Ur en stormig fas kommer en mer harmonisk och barnet har oftast bemästrat någon ny färdighet eller kunskap. Vi verkar vara inne i en mer harmonisk fas nu.

Tack! Tack, tack och tack!

Hallelujah!

Det är verkligen värt att utbrista när man har en treåring som befinner sig mitt i den stormigaste perioden men som plötsligt briljerar och har en dag utan känslomässiga stormar.

I går var en sådan dag och i går var vi på Parken Zoo i Eskilstuna. Man får glädjas över sådana dagar och ha dem i minnet när mindre roliga dagar då man blir kallad ”bajskorv” och barnet kör ålning medest skrik på golvet.

Parken Zoo ligger bara en timmes bilfärd från Stockholm men ack så lång en timme kan vara om man har barn i bilen som just inte vill åka bil, det har vi alla upplevt. I går var bilfärden räkmacka de luxe!

Inte bara humöret var med oss denna dag utan även vädret. Jag som förberett med raggsockor och ulltröjor men icke, den svenska våren visade sig och vi blev alla lite mer människor.

Sockervadd!
Sockervadd!

Loppi Event bjöd in till ett mycket fint arrangemang och vi blev mätta och belåtna och fick se djuren både på avstånd och på nära håll.

Lemurer i den nya "Lemurernas värld" där man får gå in och hälsa på dessa krabater.
Lemurer i den nya ”Lemurernas värld” där man får gå in och hälsa på dessa krabater.
Lemurbebis.
Lemurbebis.

Lemurernas värld är en nyhet för i år och här kan man gå in till dessa vackra djur och se dem på nära håll. Här vill jag verkligen uttrycka att det är på djurens villkor som vi går in i deras miljö. Man ska inte klappa dem eller ge dem mat!

Några av besökarna i går blev irriterade över att man inte fick klappa dem (vilket i och för sig inte förvånar mig) men jag tycker djurvårdarna svarade väldigt bra på denna fråga och kunde berätta varför.

Det finns så många fina djur och miljöer i parken och jag fotade inte så mycket som jag hade velat men jag var med min familj och det var det viktigaste.

Alice var supertaggad över nöjesparken och hade nog gärna stannat där hela dagen. Det var så roligt att se hennes lycka över att få vara där en dag och att jag kunde vara med min familj på utflykt för första gången på länge.

Eftersom jag dagen till ära satt i en transportrullstol kan jag intyga att parken är anpassad för rullstolar. (Vi tar det där om min dåliga muskelförmåga i ett annat inlägg.) Jag är i alla fall enormt tacksam för att jag nu via rullstolen, de dagar mina muskler inte samarbetar kan vara med på saker i stället för att stanna kvar hemma.

En hederlig klassik karusell fick starta upplevelsen.
En hederlig klassik karusell fick starta upplevelsen.

Hon är inte rädd denna lilla utan kastar sig fram och vill testa det mesta. Jag antar att vi kommer ha ett och ett annat skrapat knä eller brutet ben genom åren.

Vi åkte det mesta i nöjesparken och vi träffade också en och en annan bekant.

Pappa fick åka med. Jag är inte så mycket för sådant här med kittel i magen..
Pappa fick åka med. Jag är inte så mycket för sådant här med kittel i magen..

DSC03959

 

Vi åkte krokodilsafarin (nej då, inte med riktiga krokodiler i vattnet) och här finns risk för att man blir blöt.
Vi åkte krokodilsafarin (nej då, inte med riktiga krokodiler i vattnet) och här finns risk för att man blir blöt.

 

 

 

 

 

 

 

En utflykt ska vara lagom långt bort tycker jag och den här djurparken ligger lagom långt bort. Jag tycker verkligen att parken  är anpassad för alla och barnen ligger i fokus. Många ytor att springa och leka på och en hel del vackra planteringar också.

Lite harmoni mitt i parken.
Lite harmoni mitt i parken.
De asiatiska vildhundarna var nyfikna och vi fick en härlig närkontakt.
De asiatiska vildhundarna var nyfikna och vi fick en härlig närkontakt.

 

Barnens Zoo får man inte missa när man är här. Djuren går fritt men har givetvis möjlighet att gå i från och vara ifred när de vill.

Vi fick klappa getter och får och se den nyklippta alpackorna.

DSC03990

Här finns också möjligheter till lek och strax utanför ligger en kiosk om man blir fikasugen. Överallt finns bänkar och bord så man kan även ha med sig egen matsäck vilket vi haft tidigare besök då utgifterna lätt drar iväg vid vilken utflykt som helst.

DSC03994

Skrindor finns att hyra för 20 kr om man har med sig mycket att bära och om man har behov av att besöka Parken Zoo med en ledsagare går denne in kostnadsfritt och får även ett ledsagarband om gästen behöver hjälp vid åk. Detta fungerade bra för oss förra sommaren då vi besökte parken med sonen som har behov av ledsagning just vid nöjesparken.

Parken öppnar den 5 maj och då är säsongen igång.

Vi hade en mycket trevlig dag och så här såg det ut när vi åkte hem.

Helt slut efter en rolig dag.
Helt slut efter en rolig dag.

Dvala.

Uppstigning 05.15. Jippi.

Våren är tydligen här. Det resulterar i att sonen återgått till att vakna innan det är morgon.

Är jag den enda som förbannar ljuset? 

Han började skruva på sig redan 04.30 och jag ska erkänna att jag inte var speciellt pratsam denna ”morgon” men jag får väl vara nöjd med att jag lyckades snooza han i 45 minuter. 

Egentligen har jag ingenting att klaga på för sonen är aldrig på dåligt humör när han vaknar. Han är ett solsken men tyvärr kan jag inte se något positivt i att kliva upp när det känns som att jag precis somnat.

Börjar genast fundera på om det är bytet till melatonin som ställer till denna sömnförändring?

På circadin tar det timmar innan han somnar men den gör att han sover bättre på natten och han sover längre. På melatonin somnar han väldigt fort men vaknar tidigt. 

Pest eller kolera?

Vi delar liksom inte på morgnarna här. Maken jobbar ju och ska givetvis få sova ut på helgerna, det säger jag inget om. 

Problemet är bara att jag som inte är helt frisk också behöver sova.

En omöjlig ekvation.

Kan man gå i ide nu till våren och slippa denna aktiva säsong och kommande semester?

Önsketänkande.

Tills dess är jag uppe med det barnet som vaknar först och när maken kommer upp med barn nummer två går jag och lägger mig igen. Skiftarbete kallas det visst.

Nu har i alla fall solen gått upp ordentligt. Maken och lillan sover. Skönt för dem. Nu kanske man kan börja koka kaffe och slamra i köket? Inte för att väcka dem. O nej, inte alls. 

Bara för att vi är hungriga efter att ha varit vakna några timmar.

 

Våren gör sig påmind. Sova när det är kallt. Vakna när det blir varmare.
  
 
Slask och is. Men snart torrt, grus och damm i hela huset. Jag längtar!
 
 

Inte bara en profil.

Sociala medier förstör mänskliga relationer men det kan också upprätthålla vänskap.
Vad konstigt att något kan vara både bra och ändå så dåligt.
Jag är helt övertygad om att vi kommer längre och längre ifrån att umgås med varandra desto mer vi använder oss utav Facebook, bloggar, Twitter och Instagram.
Vad betyder egentligen en ?? eller ett ❤️ eller för all del nu den ? och ??
Är det vad vi mäktar med? Kan det vara så att det riktiga livet kommer för nära och att dela med sig av en känsloyttring med en smiley är precis var vi klarar av?
Känner vi varandra eller känner vi den person som är en profil? För mig var FB ett sätt att hålla kontakt med bekanta (tidigare klasskamrater eller kollegor).

Sedan slank det in vänner som jag ju så klart vill ha mänsklig kontakt med men tyvärr upplever jag att vår kontakt via nätet endast bidragit till att vi pratat eller ses mer sällan. Detta gäller så klart inte alla men för många.
Riktiga vänner ska jag inte ha på sociala medier. Det gör det för enkelt att ständigt få uppdateringar om varandra och det resulterar i att vi inte behöver höras av eller ses. Vad hände med den hederliga fikan?

För tänk om vi alla lade ner den tiden vi lägger på sociala medier på att ses över en fika i stället?
Vad hemskt att inse att av de som jag har i mina flöden är det bara en liten del som jag faktiskt har verklig kontakt med dvs. pratar med eller träffar. Än mindre vet jag hur de egentligen mår eller vad som sker i deras verkliga liv utanför den påhittade världen.
För visst är det så att många lever två olika liv? Ett liv på sociala medier och det verkliga livet.
Jag passar inte in i det. Tyvärr är mitt liv precis likadant på båda ställen. Förskönar ingenting och kommer aldrig att göra men för vissa blir det jobbigt. Själv uppskattar jag brutal ärlighet om hur livet ter sig.
Jag saknar hederliga telefonsamtal med frågor och diskussioner kring livet i sig eller ett sms med små konversationer som i och försig också är ett sätt att konversera via teknik. Men det är ju i alla fall privat mellan två personer och delas inte med alla de andra ”vännerna” i den virtuella världen.

Och sms gör ju ändå att vi alla kan hålla kontakten i vilken situation vi än befinner oss i. Tänker föräldralivet här… 
Nu ska jag återta mina vänner genom att helt sonika lämna Facebook. Och det är absolut ett socialt experiment.
Vilka kommer att höra av sig och vilka kommer jag vilja höra av mig till?
Kanske är det inte förrän vi gör så som vi vet vilka som är våra riktiga vänner och inte minst vilka som orkar vårda en relation mer än via ett ❤️. 

Ekologiskt pyssel i sjukstugan. 

Nu finns det hopp om livet!
  

Frukost första gången på fem dagar!
 Lillan behöver inget febernedsättande i dag. Hurra!

Det är tydligen en seg influensa detta år med feber som kommer och går under ca. 10 dagar (!) men snart har vi genomlidit även detta.
Dygn 6 av influensan och i går fick vi åka in till barnakuten. 
  
Alice fick någon allergisk reaktion med utslag och svårt att andas. Det är vid sådana tillfällen jag blir otroligt samlad och fokuserad som tur är.

Efter antihistaminer gick nässelutslagen ner och vi kunde åka hem. Nu har vi ny astmamedicin hemma och Aerius som är antihistamin. 
Alla sov hela natten. Tackar högre makter för det.
Nu har vi bestämt att det räcker med sjukdomar för oss. I vissa kulturer tror man på onda ögat, vi kanske borde köpa ett sådant där blått öga att hänga på dörren eller bjuda hem en utdrivare för att rena vårt hem? 
Eller så har vi för rent här hemma? Lite mer damm i hörnen och sämre handhygien skulle säkert hålla oss friskare. 

Tiden går faktiskt fort fast vi bara är hemma och sjukar oss. Konstigt nog. Jag har ju ändå varit hemma så länge att jag nog är förstörd och inte upplever hemmamiljön som alltför tråkig.

Man får hitta saker att göra ändå.
När våra barn är sjuka är de riktigt sjuka så tid eller ork för pyssel finns inte. De sover mest och drar i sig glass och vätska samt tar mediciner. Mat fungerar icke.
När de ber om att få leka eller pyssla vet vi att de är på bättringsväg.
I dag var det just så och det föll sig så väl att vi hade fått ett paket från Garant med två nyheter: Ekologisk pasta i form av vilda djur och snabba fordon. 

Detta hämtades ut och pysselstugan satte igång.
  

 Smart tänkt att göra rolig pasta till barn som stundtals kan behöva motiveras att äta. 

Annars är jag ganska anti att göra ansikten av mat eller trycka ut falukorv i pepparkaksformar men detta är lagom. 
Att pastan är ekologisk är en förutsättning för oss då just detta är en av de produkter som vi bara köper ekologiskt. 
Vilda djur och snabba fordon finns att köpa på Willys, Hemköp och Tempo. 
Ett roligt och enkelt sätt att pyssla och dessa smakar som pasta ska, gott! Kokade al dente i saltat vatten med olivolja på. 
 

Koncentration. Att barnen sitter helt koncentrerade och stilla är ett under men när vi pysslar fungerar det alltid. Alltså pysslas det en hel del här hemma.
  

   
 Det blev en låda med himmel, savann och hav på.

   

Konstnär är jag inte men jag gillar att pyssla med barnen. Det viktigaste är att man har roligt och lådan blir ett fint minne som får stå i Alice rum.
  
”Flygmaskiner mamma!”
 

Nästa gång det ska pysslas gör vi armband med pastan. Toppen. Då kan jag gnaga på armbandet när jag behöver extra energi ?
I samarbete med Garant/Axfood.

 

Ropa hej för tidigt, velande och förändring.

Vi borde ju vara mer erfarna än att hurra innan målgång men det visade sig att vi inte lärt oss något efter tre barn.

Men så kan man aldrig få vara så där käckt positiv någon gång? Det skulle vara så härligt.

Att i förskott ta ut glädjen över att inget av barnen varit sjuka på länge är som att hålla bensin på elden.

Ungefär lika illa som att nämna att barnen nu sover så bra. Då kan man ge sig på att de yngre direkt börjar sova illa.

Således fick vi igen enligt Murphys law med både sömnstrul och sjukdom.

  
Vabuari gav oss vår del. Lillan är däckad. Det är nedrigt. Influensan måste vara djävulens påfund.

Hade jag kunnat bära hennes lidande (jo det är det enda rätta ordet.) hade jag gjort det.

 

När man har turen att träffa en läkare som är som handen i handsken med att hantera barn.
  
Glass i stora lass. Stick i fingret och hals- och näsprov. Hon säger inte ett knyst vid läkarbesök. Då är hon sjuk. Ett gosedjur fick hon för gott mod.
 
Och mitt i allt detta dör mina späda tomatplantor som efter tre veckor kikat upp i drivhuset. Det blev en kort lycka.

De har inte fått vatten. Varför? När mamman får fullt i hjärnan av  något oväntat räcker inte kapaciteten till. I rest my case! Ni som är odlingsnördar förstår känslan i detta. 

Annars löper ekorrhjulet på som vanligt. Vi velar kring ett stort beslut som vi aldrig kommer till skott med. Att alltid hamna i en återvändsgränd hur man än gör känns ganska hopplöst. 

Vi har haft möjligheten att göra själva förändringen men av någon anledning blir det aldrig till verklighet. Det kanske talar sitt tydliga språk? 

Jag avskyr att vela. Det är inte riktigt min personlighet. Känns det rätt är det bara att köra.

Men är det pengar inblandat blir det allvar och då är det bra att hålla huvudet kallt. 

Ett stort huvudbry är i alla fall på väg att lämna oss. Jag kan inte skriva om det än men blir det bra kommer det gagna oss alla inte minst sonen. Att barnen har det bra är det viktigaste av allt.

Det kommer innebära en stor insats från alla oss som lever med han men i slutändan hoppas jag det resulterar i att vår kille kommer må bättre.

År efter år upplever jag att det krävs en insatsledares förmågor för att vara förälder till ett barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.

I dag skiner solen och jag har sovit ut en hel natt hos min mamma. 

Bullbak står på dagens schema.

Det bor ganska mycket husmor i mig.  

När jag lagar mat.
  
När maken lagar mat.
 

Slarvighetens dag. 

Ja, varför inte? Det finns ju dagar för det mesta nu för tiden men detta kan vara en dag som passar det som ska bli mitt nya jag.

Att inte vara så noggrann utan koppla ner lite mer. Låta tvättkorgen svämma över, lämna ren tvätt ovikt, inte plocka undan efter alla andra och låta smuliga bord förbli just smuliga.

Men är det att vara slarvig att låta saker vara eller är det att vara medveten? För om man värnar om sina energinivåer är man ju snäll mot sig själv, om man inte gör det är man slarvig.

Den 20/2 är alltså just slarvighetens dag men denna dag är också världsdagen för social rättvisa något som känns än mer viktigt med tanke på hur världen ser ut. 

I dag ska jag vara lite mer slarvig. Jag ska hushålla med min energi. Det är viktigt. 

Lillan är expert på att vara i nuet. Ena sekunden fullt ös, nästa sekund viloläge.

Utskriven, beroende och Hemnetknarkar.

Hej, jag heter Camilla och är beroende. Snus, kaffe och hus.

  
 

Pötsligt är mitt hår lockigt! Hormoner?
 
 Och jag vet att varken kaffet eller snuset är bra med tanke på min kropps tillstånd men några snuttefiltar ska man väl få ha?
Alltså Hemnet, finns det något mer beroendeframkallande än att sitta och drömma sig bort?
Det kostar inget att drömma och tur är väl det annars hade jag varit bankrutt nu.

Visst trivs vi där vi bor i dag men det är inte helt optimalt. Jag vill ha en trädgård. Den ytan vi har i dag är en plätt där det inte får plats mycket. Och jag vill odla. Mycket.
Vill se träd växa och ge frukt, förodla fröer och se hela processen från minidrivhuset till färdig grönsak på tallriken.
Det är inte möjligt här.
Så jag hemnetknarkar. 

Maken kan bli smått galen på mig som ju dessutom är ganska impulsiv så när förslag från mig skickas via sms om att köpa nytt får jag oftast samma standardsvar: ”Väldigt fint. Men hur tänkte du nu?”
Fördelen med att bo som vi gör i dag är att det är en bostadsrätt, alltså slipper vi allt yttre innehåll som kommer under åren. Lekplats, skog och bad finns nära. 
Under åren som barnen är yngre är det området vi bor i i dag perfekt. 
  
Nackdelarna är just avsaknaden av tomt, att vi bor precis vid en skolgård och att man bor tätt inpå andra människor. Det är inte riktigt min grej.
Kanske flyttar vi en dag, kanske inte. Det blir som det är menat. 

 Jag har förlikat mig med att sjukskrivningen fortgår. 31/5 är det som gäller nu. Acceptans. Därmed inte sagt att det är roligt men vem sjutton tycker att det är roligt att bara vara hemma?

Tur att säsong tre av Elementary kommit på Netflix. Har ni inte sett den serien: Gör det. Jag är beroende av denna serie nu och jag som aldrig tittat på annat än nyheter, dokumentärer och barnprogram. 

Livet för en in på nya vägar. 

I går skrevs jag ut från ASIH. Tillslut fick vi tag på läkaren från mottagningen som har kvar mig som sin patient trots att denne egentligen inte är i klinisk tjänst. Det uppskattas.
Planen nu är att vi väntar på blodprover som jag lämnat i dag samt ett svar från cellprov som togs från mitt högra bröst i går. Ni behöver inte oroa er för det gör inte jag, men knölar ska undersökas. Utreda för att utesluta.
Det är mest troligen en bröstkörtel som strular och eftersom jag opererade bort en som satt i armhålan för några år sedan är det mest troligt att även detta är en sådan. 
   En ordentlig hälsostatus skulle man kunna säga. Allt från kolesterol till vanligt HB. 

Nu ska jag till sjukhuset på onsdag kommande vecka och ligga inne över dagen och få TPN samt ha ett läkarbesök. Vi tar det en dag i taget och jag känner mig lugn över att min läkare lovat mig att de inte kommer att släppa utredningen av mig. Det känns som att jag är ett intressant fall och det kam vara så att detta resulterar i att jag och även min äldsta broder kommer bli en del av ett forskningsprojekt kring genetiska sjukdomar. Man får se det positivt. Kanske bidrar min konstiga kropp till framsteg inom forskningen? 
Nu stundar helgen och i dag blir det souvlaki här hemma med tsatsiki och klyftpotatis. 

I morgon blir det varmkorv till lunch.
Familjelunken fortsätter och vi funderar på sommaren och semester. Jag har inte en enda betald semesterdag att ta ut men det är värdsliga saker. 

Kris eller världens undergång? 

Det är ju för väl att vi alla lever olika liv och står inför prövningar som inte drabbar oss alla på en och samma gång. Samhället skulle inte klara av om alla samtidigt ville ha samma färg på ett nagellack eller bara bar samma sorts skjorta. Gud förbjude att alla skulle behöva vård! 
 

Utrustning som ska hämtas. Kommer inte sakna dessa.
 

 I går såg jag ett blogginlägg i en sådan där grupp på Facebook. Jag bemödade mig inte ens att klicka på länken till en sådan text.
Den handlade om att någons favoritparfym inte fanns att köpa någonstans. Det var kris!
Sådant här har jag verkligen svårt att förstå. Hur kan en parfym skapa sådana känslor att en individ på riktigt känner att världen går under för att en favoritdoft utgått ur sortimentet hos tillverkaren?
Det är bara att gratulera. Vilket enkelt och okomplicerat liv denne person måste leva där denna tanke är den största av alla.
Naivt och oförstört.
Själv är jag så nära verkligheten som det går i den vardag vi lever.
Vi är fast i administration och kommunikation via läkare som inte längre är på enheten jag tillhör.
En läkare är ur klinisk tjänst och forskar. I går blir jag uppringd av en för mig ny läkare kl. 18.10.
Denne presenterar sig med att säga sitt namn, förklarade att han inte alls är insatt i mitt fall och fråga vad problemet är. Bra utgångsläge.
Läs journalen, hade jag lust att säga.
Jag svarade att problemet är att jag går ner i vikt, att ASIH väntar på besked om fortsatt behandling eller utskrivning och att vi försökt att nå någon läkare under tre dagar.
I mer än en vecka har läkaren på ASIH försökt få tag på en läkare på mottagningen. Det är för mig ofattbart att en kommunikation kring en parient inte fungerar.

Efter detta följde ett bra samtal med många frågor som jag svarade på så gott som jag kunde men det är svårt att som patient bli undersökt via telefon. 
Jag förstår att det råder brist på läkare och övrig vårdpersonal men när det drabbar patienterna är det riktigt illa. Hur detta ska lösas har jag ingen aning om men mer resurser känns ju som en första lösning. 
Och borde det inte vara så att det sker en överlämning av en läkares patient till en annan läkare om den förste slutar? Precis som på alla andra arbetsplatser där man lämnar över arbetsuppgifter.
Kontentan av det hela blev att den nya läkaren nu ska jaga rätt på den forskande läkaren och konsultera denne. Kanske får jag och ASIH besked i dag?
Vad krångligt och omständigt. I dag skrivs jag ut från ASIH och får krisplanen i handen. Detta är en planering tillsammans med den övertagande vårdgivaren om att jag koller att återinskrivas om jag drabbas av samma besvär igen.
Effektivitet uppskattas och kostar säkert mindre. Men nu ska det administreras och krånglas.

Det är nästan (men bara nästan) så att jag önskar att mina bekymmer rörde en parfym eller en ny concealer som inte går att få tag på.
  
Under tiden Hemnetknarkar jag. Drömmer om ett enplans hus och tänker att det är helt otroligt att de husen vi bor i som är BR-radhus säljs för över 4 miljoner. 

Närmare livet än så här kommer du inte. Kvinnligt, sinnligt och ärligt. Rakt upp och ner med siktet inställt på balans.